2014-08-15

På förekommen anledning: »Kvinnor som hatar kvinnor»

Feministiskt initiativ har som bekant av svenska folket röstats in i europaparlamentet. Och många tror att Fi rentav kommer in i den svenska riksdagen i höst.

Med andra ord: något radikalt måste ha hänt sedan de mycket omtalade barnsjukdomarna och inre konflikterna inom Fi som skildrades med sådan hänsynslös skärpa i en tevedokumentär i SVT för ett antal år sedan (Viljornas kamp – filmen om Fi av Liv Cederstam, 2007). Vad har hänt? Hur återfann Fi styrfarten?

En klok dam i min umgängeskrets konstaterade då när det begav sig, med direkt anledning av den skoningslösa tevedokumentären, som om det vore den självklaraste saken i världen:

Män bildar »lag», kvinnor »nätverkar». Män bildar »lag» och arbetar tillsammans för att vinna matchen, och matchvinsten är viktigare än lagmedlemmarnas inbördes personliga sympatier. Det är inte lagmedlemmarnas personliga inbördes sympatier som håller laget samman, det är det gemensamma målet, målet att gemensamt vinna matchen. Män kan vara lagspelare även om de inte gillar varandra på ett personligt plan. Såväl personliga sympatier som antipatier är underordnade lagets intressen. Kvinnor, å andra sidan, startar »nätverk» – men (och det är ett stort »men») för att ett kvinnligt nätverk skall fungera och skall kunna nå de mål som nätverket i fråga sätter upp, då måste kvinnorna i nätverket allesammans verkligen tycka om varandra. Endast då det kvinnliga nätverkets medlemmar verkligen gillar varandra kan de inom ramen för nätverket i fråga åstadkomma något över huvud taget. Därför blir det ingenting av så många av alla dessa sentida kvinnliga nätverk. De spricker ju så fort man inom nätverket inser att man inte egentligen gillar varandra. Män låter sig inte störas i lagarbetet av en sådan småsak. Män kan samarbeta även om de på ett personligt plan inte gillar precis allt hos varandra. Därför har män som bildar »lag» alltid en fördel framför kvinnor som startar »nätverk», såväl inom politiken som i kultur- eller näringslivet.

Så långt den kloka damen (fritt citerat). För henne var detta konstaterande som sagt helt självklart. Men inte för undertecknad. För undertecknad var hennes konstaterande en passant något av en aha-upplevelse:

Med ens förstod jag den där tevedokumentären om Fi:s (Feministiskt initiativs) uppgång och fall på ett helt nytt sätt. Det där hatet (ja faktiskt, det hat) som Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s mer prominenta grundare och styrelsemedlemmar helt oförblommerat gav uttryck för framför tevekameran, ett infamt medsysterhat som var uttalat personligt, det riktades särskilt mot en annan medlem av partiets styrelse, Sofia Karlsson. Det hatet hade jag dittills förstått som »bara» en kuriositet i sammanhanget, en perifer företeelse i händelseförloppet, en (oavsiktligt komisk) sekundär effekt av ett annat, större skeende.

Vad som egentligen sköt Fi-skutan i sank, det tyckte jag inte framgick av filmen, minns jag att jag tänkte. Men om jag förstått den kloka damen rätt: det behövs i själva verket inget »större skeende», det räcker med något så banalt som personliga antipatier för att spränga ett feministiskt parti inifrån.

I så fall: de män som tog sig tid att se dokumentären på SVT om Fi:s uppgång och fall såg förmodligen en helt annan film (!) än de kvinnor som satt och tittade på samma teveapparater i samma tevesoffor precis samtidigt. Manliga tevetittare tänkte kanske att »Jaha, det var ju intressant, och stundtals mycket underhållande på ett voyeuristiskt vis att få ta del av käbblet i partistyrelsen – men jag vet inte om jag förstod vad var det som fick Fi att upplösas egentligen? Det egentliga skälet för sammanbrottet redovisades ju inte. Att tjejerna i styrelsen tyckte illa om varandra, det framgick ju klart, men det kan ju inte vara det egentliga skälet till att ett helt parti kollapsar? Kan det det?» Jo, det där »perifera käbblet» kan (i så fall) absolut ha varit det »egentliga» skälet till Fi:s kollaps.

>Och omvänt: de kvinnor som såg dokumentärfilmen tänkte kanske att »Jaha, då förstår jag precis varför Fi kollapsade, tjejerna i styrelsen tyckte ju inte om varandra, och då går det ju helt enkelt inte att uträtta något tillsammans! Då spelar ju det politiska programmet ingen roll, då är ju ett verkligt samarbete helt omöjligt!»

Om (säger om) den kloka dam som jag citerade inledningsvis hade rätt angående kvinnor och kvinnors »nätverkande», vill säga...

Fi och riksdagsvalet 2014

Men tiden går. Fi fyller snart 10 år. Och hittills har Fi i 2014 års valrörelse lyckats undvika allt internt käbbel. Vad har hänt? Har Fi lärt sig av sina tidigare misstag? Har man blivit bättre på att prioritera hela lagets framgångar framför personliga sympatier och antipartier? Är den kloka damens avslöjanden om kvinnor som hatar kvinnor (för att travestera titeln på Stieg Larssons berömda deckare) endast giltiga för äldre generationers kvinnor (om ens då)? Relaterar yngre generationers kvinnor inbördes på ett helt annat vis än äldre generationers? Umgås Fi:s nyvärvade, yngre medlemmar på annat vis än partiets äldre grundare?

Nej, inte nödvändigtvis. Det har ju påståtts att Fi numera är ett utpräglat vänsterparti. Att Fi i varje sakfråga numera med automatik kan förväntas inta en vänsterposition. Och så har det i så fall blivit för att den borgerligt liberala falang som var med att starta partiet (Witt-Brattström med flera) valt att kliva av. I så fall: det fungerade inte med ett pan-feministiskt parti. Det fanns inte plats för liberala, icke-socialistiska feminister i Fi. Det är ju klart att liberala feminister och vänsterradikala feminister inte egentligen kan tycka om varandra...

När startar Sveriges liberala feminister ett eget borgerligt, icke-socialistiskt feministparti? Som motvikt till det alltmer vänsterbetonade Fi?