Att beställa en kaffe »to go» går fortare än att säga »att ta med». Det skiljer bara en stavelse, men en stavelse kan uppenbarligen upplevas som en stavelse för mycket. Vi är många svensktalande som beställer vårt italienska espressokaffe med varm mjölk »to go» – på engelska.
Det handlar inte bara om vad som låter »coolast» (för att använda ett annat vanligt svengelskt uttryck). Uttryck som lånats in från engelskan är påfallande ofta mer ekonomiska än motsvarande uttryck på svenska. Så oavsett vad man personligen tycker om folk som svänger sig med svengelska uttryck och anglicismer kan man konstatera att man i den engelskspråkiga världen påfallande ofta lyckas uttrycka sig mer ekonomiskt – i antal stavelser – än vi svensktalande gör. Och detta spelar faktiskt roll för hur vi väljer att blanda flera språk när vi svenskspråkiga talar med varandra.
Handlar engelskans sedan länge dominerande ställning internationellt således uteslutande om vem som vann andra världskriget? Nej, inte enbart. Engelskan har många tilltalande egenskaper som gör just detta språk ovanligt lämpligt som lingua franca för vår tid.
Som det där med att man helt avskaffat genus för bestämd artikel. I alla andra jämförbara språk måste man hålla reda på maskulinum, femininum, neutrum och – i svenskan – utrum (reale). Den som inte talar franska eller tyska eller svenska som modersmål kommer att ha stora svårigheter att nöta in om det heter »le» eller »la», om det heter »der», »die» eller »das», om det heter »-en» eller »-et». Man kommer att välja fel artikel många gånger innan man äntligen lärt sig, om man någonsin lär sig till hundra procent. Den ständiga genusosäkerheten och de ständiga genusfelstegen förbrukar onödigt mycket tid och energi för alla dem som försöker lära sig det nya språket – och, vad värre är, stör och låter illa och oskönt för alla de modersmålstalare som behöver lyssna till alla oss som med fel bestämd artikel ständigt misshandlar deras modersmål.
På engelska heter det emellertid som bekant alltid »the». Alltid samma enkla val. Det finns ju bara en bestämd artikel att välja på. Till både de icke modersmålstalandes och modersmålstalandes fromma. De som har engelska som modersmål slipper störa sig på utlänningars felaktiga val av bestämd artikel när de (utlänningarna) försöker tala engelska.
Färre stavelser än i andra språk
Engelskan är även mycket ekonomisk (såväl tids- som platsbesparande) tack vare det faktum att det är så enkelt att bilda verb av substantiv (och tvärtom). Inga platskrävande ändelser behövs. Verbets infinitivform är ofta exakt densamma som motsvarande substantivs grundform, ofta enstaviga både som verb och substantiv: jämför »a step» (substantiv)/»to step» (verb), »a talk»/»to talk», »a smoke»/»to smoke». Det blir totalt 12 stavelser i de uppräknade exemplen ovan.
På svenska kräver samma uttryck 15 stavelser, på grund av de tillagda ändelserna (nästan alltid ett »-a» på slutet) i verbens infinitivformer: »ett steg»/»att stega», »ett tal»/»att tala», »en rök»/»att röka».
Engelskan är således både lättare att lära sig (man slipper för varje substantiv nöta in vilken av två eller fler olika bestämda artiklar som är rätt), och tar dessutom mindre plats, såväl i tal som i skrift, när man väl kommer igång med att tala och skriva på engelska.
Engelskan klarar sig utmärkt väl utan ett flertal olika bestämda artiklar. En enda bestämd artikel (»the») gör inte engelskan mer svårbegriplig eller nyansfattig än andra språk. Men hur kan engelskan klara sig såpass bra med, av allt att döma, mycket färre stavelser? Med färre stavelser i så gott som alla ord och uttryck och satsbildningar borde det ju finnas färre möjliga ordbildningar, och i förlängningen färre möjliga satsbildningar. Språket borde rimligtvis bli nyansfattigare ju färre stavelser man tar i bruk när man bildar uttryck och satser, inte sant. Hur kan det i så fall komma sig att engelskan ofta påstås vara ett av de mest nyansrika språk som finns, med kanske störst antal synonymer, och störst antal glosor över huvud taget?
Färre stavelser, men fler diftonger
Anledningen till att det på engelska inte behövs lika många stavelser som på andra språk är ju att det finns många fler möjliga enstaviga och fåstaviga ord på engelska än i andra moderna språk – eftersom engelskan (i jämförelse med svenskan, exempelvis) är så oerhört rik på diftonger. Vilket som jag förstått det är en relativt ny företeelse i engelskan: i fornengelskan skall det ha funnits lika många, eller få, diftonger som i, säg, fornskandinaviskan.
Dessutom har man från fornengelskan behållit fornspråkets många tonande respektive icke tonande läspljud (som i »the» respektive »thing»), läspljud som helt försvunnit i våra moderna nordiska språk. Med så många möjliga diftonger att välja mellan (utöver rena vokaler) plus tonande och icke tonande läspningar (utöver alla konventionella konsonantljud) kan man bilda många fler enstaviga och fåstaviga ord än i andra språk – än i språk utan vare sig diftonger eller läspningar.
I de fall då, säg, svenska dialekter är rika på diftonger utgör dessa dialektala diftonger »enbart» uttalsvariationer av ord och uttryck som i standardspråket alltsomoftast saknar diftong. Dialekternas diftonger som sådana förändrar således inte ordens betydelser. Dialektala diftonger ger inte de svensktalande (varken dem som talar riksspråket eller någon av dem som talar dialekt) fler enstaviga ordbildningar att välja mellan. Dialekternas diftonger erbjuder endast fler uttalsvarianter av ett och samma ord. I engelskan, däremot, med sina många diftonger även i standardspråket, är diftonger som sådana betydelsebärande, gör diftonger skillnad mellan olika betydelser. En diftong förändrar på engelska en stavelses och ett ords och en sats betydelse.
Låt oss testa denna hypotes. Först en serie enstaviga (inbördes snarlika) ord på engelska – med respektive utan diftonger –, och efter serien med enstaviga engelska ord, dessas svenska motsvarigheter.
Först på engelska:
> on
> own
> soon
> swoon
> bread
> bride
> braid
> brood
Nu på svenska:
> på
> egen / äga
> snart
> svimma / dåna / svärma
> bröd
> brud
> fläta
> avkomma / grubbla
Och för jämförelsens skull även på franska – ett diftongfattigt språk också det:
> sur
> propre / posséder
> bientôt
> pâmoison / se pâmer
> pain
> mariée / épouse
> tresse / tresser
> couvée / progéniture / couver / ruminer
Vilken lista på enstaviga engelska ord som helst kommer således i översättning till ett annat, diftongfattigt språk att kräva fler stavelser än på engelska, kommer att kräva flerstaviga ordbildningar.
Men enstavigheten hos den diftongrika engelskan kan dock anses vara imaginär. Var diftong innehåller ju (minst) två olika vokalljud. Borde vi inte inom ramen för en sådan här sammanställning i så fall räkna var diftong som (minst) två stavelser, rent tekniskt?
Diftonger räknas som enstaviga
Det kanske man kan välja att göra som akademisk övning – och i så fall kommer man förmodligen fram till att det krävs lika många »stavelser» på engelska som på andra språk. Men intuitivt räknar vi inte stavelser på det viset. Intuitivt räknar vi inte diftonger som flera stavelser. På vers räknas alla diftonger som en stavelse. I en dikt skriven på vers, eller i en sångtext som följer en melodi med ett visst antal taktslag, räknas en diftong alltid som endast en stavelse. Känslomässigt upplever vi således också de mest utstuderade diftonger – om än aldrig så tid- och utrymmeskrävande – som enkla stavelser.
Av vilket följer vår intuitiva upplevelse av engelskan som inte bara ett lätt språk att lära sig (med bara en enda bestämd artikel, »the», samt med ofta identiska substantiv- och verbformer), utan även ett (utrymmesmässigt) mycket ekonomiskt språk: i antalet stavelser räknat, om inte annat.
Och ekonomi i uttrycket är något som tilltalar till exempel konstnärer. Inte konstigt att musiker ofta tycker att sångtexter på engelska »låter bättre». Det har inte bara med den anglosaxiska populärkulturens prestige och coolhetsfaktor att göra, det har även med engelskans stavelsefattighet att göra, vilken upplevs som effektiv och ekonomisk i uttrycket.
Missförstå mig rätt. Jag finner den diftongfattiga standardsvenskan välljudande och skön. Som så många andra i Stockholm med omnejd talar jag en i princip diftongbefriad svenska, och den diftongfattiga standardsvenskan klingar i mina öron skönare än diftongbelamrade dialekter. I det avseendet är jag chauvinist, helt klart. Jag agiterar således på intet vis för att införa fler diftonger i svenskt standarduttal. Jag tycker inte heller att det finns anledning att när man sinsemellan talar svenska överdriva bruket av anglicismer, även om uttryck på engelska ofta faktiskt är effektivare och mer ekonomiska än svenskans motsvarigheter. Överdiven svengelska låter larvigt.
Men jag tror att jag äntligen – efter åratal av grubblerier – funnit ett hållbart svar på frågor av typen »Varför tycker så många svenska populärmusiker och låtskrivare att allt ›låter bättre› på engelska?» eller »Varför tenderar inte bara populärkulturikoner utan även högst seriösa bildkonstnärer och tonsättare att betitla sina verk på engelska hellre än på svenska/tyska/franska?»
Och svaret lyder: det handlar inte bara om engelskans coolhetsfaktor, eller om att bli förstådd utanför det egna landets gränser, det handlar i hög grad om ett konstnärligt tilltalande val av språk och uttryck, om språkmässig effektekonomi. Det handlar om diftongerna.
(Med reservation för inexakt och möjligen inkonsekvent språkteoretisk terminologi: undertecknad är inte språkproffs, undertecknads språkintresse är – i begreppets ursprungliga betydelse – dilettantiskt. Förlagorna till såväl Storbritanniens som Förenta staternas flagga kommer från Wikipedia. Montaget med båda nationsflaggorna i en och samma bild är dock utfört av undertecknad.)